Susannas blogg

Nu ska jag förklara min situation med Per Grapenholm.
Det har alltid, så länge som jag kännt Per, varit en slags dragningskraft mellan oss. Vi har alltid flörtat och haft oss, men det har aldrig blivit något seriöst.
Men i våras så träffades jag och Per en del, när han hade flickvän. Jag blev störtkär i honom då, kanske för att jag inte kunde få han?
Men så gjorde han slut med hans tjej så då trodde ju jag självklart att allting var klappat och klart. Men jag hade fel…
När vi i princip var ett par så skulle Per på klassresa till Cypern. När han kom hem var jag och mamma på spa, så jag ringde honom när han kommit hem till Sverige igen. Jag var skitglad att jag äntligen skulle få träffa honom!
Men när vi pratat i telefon i 40 minuter så berättar han att han varit med sitt ex igen…
Det krossade mej totalt, jag har nog faktiskt aldrig blivit så sårad. Jag kände mej så dum. Hur kunde jag tro att det skulle bli någonting mellan oss? Det var hemskt. En jobbig period i mitt liv, jag minns den dagen som om det var igår.
Jag var ledsen i nästan en månad efter det hände. Jag grät när jag vaknade, när jag skulle sova, jag kunde inte äta. Men jag höll det inom mej, pratade inte direkt med någon om det eftersom jag skämdes. Det kanske inte var så uppenbart trots allt att det skulle bli jag och han. Det var ju uppenbarligen bara jag som var kär i honom och inte tvärt om…
Sommaren gick och jag kunde inte sluta tänka på honom. Varje gång jag åkte hem till Sverige så hoppades jag att jag skulle se han.
Så en gång när jag åkte dit så gick jag ut med mina kompisar på Hotellet i Alingsås. Ett uteställe som ALLA går till som bor där.
Det första jag ser när jag kommer in är Per och den där tjejen, står och kysser varandra mitt framför ögonen på mej. Det var helt sjukt. Svårt att beskriva den känslan med ord. Men det var som om jag sjönk under jorden. Tror till och med att jag tappade hakan. Jag blev så chockad!
Hur fan kunde han bli tillsammans med henne igen?
Men där tappade jag i alla fall hoppet om att det någonsin skulle bli jag och Per…
Sommaren gick och hösten kom.
Jag skulle hem till Sverige och fick då höra att Per inte var tillsammans med tjejen längre. På kvällen gick jag till hotellet och av någon konstig anledning så började jag och Per prata och sen slutade det med att han följde med mej hem.
Jag var glad, men inte samma känsla som förr…
Vi började dejta och efter nån månad så bodde han i Norge.
Jag fick aldrig den känslan för Per som jag en gång haft, medans hans känslor växte och blev starkare för mej.
Så nu är situationen tvärt om. Jag tror det är så för att jag blev så fruktansvärt sårad under våren och början av sommaren så jag kan liksom inte släppa in Per så nära på mitt liv igen.
Han är min absolut bästa vän och jag vägrar förlora han.
Men nu så träffade jag ju den här killen på Stravinsky igår. Och det sårade Per ganska rejält.
Så ombytta roller.
Nu får kär känna det som jag kände förut. Och det gör så ont i mej att jag sårar min bästa vän så mycket.
Jag vet ju exakt hur det känns och jag vill inte göra så mot honom.
Men å andra sidan så kan jag ju inte leva i cellebat bara för att inte göra honom ledsen. Jag är ju inte kär i han.
Så det är en jättejobbig situation. Han var här precis och jag kunde inte sluta gråta.
Jag är inte en dum människa och jag vill inte såra någon. Men jag måste gå vidare och lämna detta bakom mej, och det måste han också…
Det jobbiga är bara att detta kan betyda att jag förlorar min bästa vän. Och det är nästan värre än att förlora en pojkvän.
Ska göra allt jag kan för att fortsätta vara vän med Per, men ändå kunna dejta andra.
Det är svårt…